SM på Stadion, år för år, 1912 - 2012

SM kommer tillbaks till Stadion, Stockholms olympiska arena, för 49:e gången. Premiären begicks bara dryga månaden efter OS. Anders Borgström bjuder varje dag på en anekdot från respektive mästerskap. 

 

 

1998

Två pigga tjejer från Falun tog sina första SM-tecken och presenterade sig för Stadion-publiken: Jenny vann båda sprintloppen och Susanna korta häcken.

Första guldet var det också för Stefan Holm i höjd, medan Kajsa Bergqvist framgångsrikt försvarade sin titel från 1997 i samma gren. Det var i inledningen av strålande karriärer, som kom att bidra till den svenska glansperioden under det följande decenniet.

 

1980

Ulf Karlssons adepter sopade nästan rent i sprinterhuset. Dan Orbe vann både 100 och 200 meter, Ann-Louise Skoglund 100 meter slätt och 400 meter häck, Helena Pihl 100 meter häck.

 

1978

Linda Haglund dominerade, utklassningssegrar på båda sprintloppen. Marginalen till tvåorna var 52 hundradelar på 100 meter och 1.32 sekunder på dubbla distansen. Det följde hon upp med silver vid EM i Prag.

 

1966

Att vinna både 800 och 1500 meter är stort – och nu var det Kenth Anderssons tur. I båda loppen fullbordades dubbelsegrar för MAI genom Jan-Ingvar Bengtsson.

Kenth kom senare att göra banbrytande insatser för svensk friidrott där han etablerade managerrollen i yrkesmässig skepnad.

 

1963

Det gnistrade om Bengt Persson under hinderloppet. Han sänkte det gamla mästerskapsrekordet med 6.6 sekunder och hade inga svårigheter att hålla undan för den eviga tvåan Lage Tedenby.

För BP:s del var det första guldet, som kom att bli en svit av sju på specialdistansen.

 

1960

Inga-Britt Lorentzon visade fin form inför OS och vann höjdhoppet på 1.67, vilket innebar en höjning av mästerskapsrekordet med 4 centimeter.. Ett kort, svindlande ögonblick delade hon SM-rekordet med Berit Larsson, som så småningom blev silvermedaljör på 1.64.

Inga-Britt följde upp säsongen med en sjätteplats vid OS. Och så blev det ju så att dottern, Susanne, följde mamma i spåren och vann en uppmärksammad silvermedalj i samma gren 1985 vid de första VM-tävlingarna inomhus.

 

1959

Dan Waern var kanske i sitt livs form. Vid SM på Stadion försvarade han framgångsrikt sina titlar på 800 meter och 1500 meter, Veckan därpå förbättrade han sitt eget världsrekord på 1000 meter till 2:17.8 vid tävlingar i Karlstad.

Det var nog den idealiska sträckan för Dan. Tiden står sig efter 53 år fortfarande som svenskt rekord!

 

1958

Det hade börjat med kort sprint, och ett par SM-titlar på 100 meter hade det blivit, liksom en extremt bra tid under extrema förhållanden. Men mörker, avsaknad av vindmätning och kanske ovana funktionärer gjorde att man rundade av den avlästa tiden uppåt – det hade ju varit en tangering av världsrekordet annars.

Men nu hade Per-Owe Trollsås lämnat de kortare distanserna och ägnade sig åt 400 meter häck. Precis som året innan gav det en tid under 53 sekunder, men knappast något som direkt förebådade knallen vid EM ett par veckor senare. Där blev det silver efter att ”Trollet” i semifinalen pulvriserat Rune Larssons tio år gamla svenska rekord med nästan en sekund till 51.0.

 

1957

Dubbelseger på 5000 meter för Karl Lund(h)! Ja, så blev det faktiskt. Moralöparen Karl Lundh tar guldet före Halmstads Karl Lund. 

 

1956

Store Eric ”Myggan” Uddebom tar den klassiska dubbeln i kula och diskus och inger finalförhoppningar inför OS i Melbourne, där det blev en sjätteplats i kula.

 

1955

Året innan tog han silver i Bern. Grenen var tresteg och nu vinner Roger Norman på 15.23. Efter den aktiva karriären följde många år som uppskattad landslagstränare i tresteg.

 

1954

Det lyfte för Benke Nilsson! Det rådde höjdhoppsfeber i Sverige och nära nog varje tävling blev en attack mot rekordhöjder. Han hade framgångsrikt etablerat dykstilen och nu tog han 2.09.

Segermarginalen blev häpnadsväckande 16 centimeter. Ett par veckor senare infriade han alla högt ställda förväntningar genom att hoppa hem guldet vid EM i Bern.

 

1953

För fjärde gången lyckades Ragge Lundberg ta hem guldet såväl i stavhopp som på 110 meterhäck. En lite udda kombination kan tyckas, men Ragge nådde hög internationell klass i bådagrenarna, där han hade blivit Europamästare i stav och silvermedaljör i häck 1950.

 

1952

Superb dubbel av ÖSK:s Tage Ekfeldt. Med 47.6, en tiondel från svenska rekordet, utklassade han allt motstånd på 400 meter, tvåan var distanserad med 1.2 sekunder. På den dubbla distansen nöjde sig Ekfeldt med åtta tiondelars vinstmarginal

 

1951

Ståtlig medaljtrio i spjut - alla tre hade under det senaste decenniet toppat världsbästalistan efter fullbordad säsong. Nu stod man prydligt på pallen och tog emot sina medaljer: Per Arne Berglund (världsetta 1949), Sven Daleflod (1943 och 1944) och Ragnar Ericzon (1950).

 

1950

Det slutade med en blygsam sjätteplats, men uppmärksammades ändå. Det var 17:e gången i följd som Lennart Strandberg sprang SM-final på 100 meter. Sviten hade börjat med en seger 1934 och kom att omfatta 23 guld, 1 silver och 3 brons individuellt på 100 och 200 meter!

 

1949

Lennart Strand avverkar 1500 meter på 3:45.2, ett av de mest långlivade mästerskapsrekorden i SM-historien. Först 1975 kunde Åke Svensson underskrida det med dryga tiondelen.

 

1948

Rune Larsson försvarade med glans sina titlar på 400 meter med respektive utan häckar. Segermarginalerna var övertygande - 0.6 sekunder på slätt och 1.3 sekunder på häck.

 

1947

Snyggt lopp av Olle Ljunggren på 800 meter. Så nära sin drömgräns, men klockarna stannade på 1:50.1 – men det var ju ändå ett nytt mästerskapsrekord, som kom att stå sig ända till 1959, då Dan Waern äntligen kunde radera ut det

 

1946

Det var en lång svit som slutligen sprack. Håkan Lidman hade vunnit alla SM-tecken på korta häcken sedan 1934. Han hade slagit såväl svenskt rekord som europarekord och var en given vinnare. Men nu vann alltså Gösta Risberg från ÖIS på ganska blygsamma 15.2.

Vad hände egentligen? Jo, Håkan hade blivit så upprörd över alla avstängningar i samband med den stora proffsräfsten att han helt sonika bojkottade SM! Men EM vann han samma år – och det blev nya SM-guld både 1947 och 1948. Men vid SM 1946 var Håkan, kort sagt, förbannad.

 

1945

För andra året i följd var det samma trio som stod på pallen efter hinderloppet – och i samma ordning som året innan: Erik Elmsäter, Thore Sjöstrand och Göte Hagström.

Det fanns internationell lyskraft i trion, för tre år senare stod de där, tillsammans, på den olympiska prispallen i London! Men den gången var det Sjöstrand som tog hand om guldet.

 

1944

Det rådde Hägg-feber i landet. Fattas bara annat efter de senaste årens rekordslakt. Och Gunder hade understrukit det hela genom att någon månad före SM notera fantastiska 3:43.0 på 1500 meter. I ett slag hade han förbättrat rivalen Arne Anderssons årsgamla världsrekord med två sekunder.

Likt en sårad tiger vek Arne inte ner sig en tum utan höll Gunder ett par meter bakom sig ända in över mållinjen. Den forne världsrekordhållaren hade givit den nye en påminnelse om att han inte var ensam världslöpare i Sverige.

 

1943

Sven Eriksson, Dala-Floda, briljerade på spjutbanan. Gunnar ”Växjö-Pelle” Petersson var favorit, men det var en i toppform varande Eriksson, som fick spjutet att beskriva en mäktig båge på Stadion, och slå ner först efter 72.15 – ett världsårsbästa som stod sig säsongen ut! Eriksson bytte så småningom namn till, ja just det: Daleflod.

 

1942

Göteborgaren Bo Ericson vinner slägga med nytt mästerskapsrekord, 55.07. En god bit därbakom överraskade 38-årige Erik Johansson med att för första gången i karriären nå över 50 meter och knipa bronset.

Den forne sprintern, nu tävlande för Umedalen, förbluffade under de påföljande åren med stora framsteg och tog silvret efter Bo Ericson vid EM 1946 – men har gått till eftervärlden för sin livstidsavstängning sedan han fuskat, genom att väga in en slägga vid tävling och därefter använt ett annat, alltför lätt redskap i tävlingen…

 

1941

Makalöst på Stadion, Häggfeber med över 21000 på läktarna! Gunder Hägg flyger fram och även om Arne Andersson hänger med hyggligt stormar hjälten från Albacken fram till nytt världsrekord: 3:47.6!

 

1940

Bror Hellström drog längsta strået såväl på 5000 meter som på 10000 meter. Och guldet på 5000 meter kom efter en knivskarp duell med ingen mindre än Gunder Hägg, som kom att bli 1940-talets gigant på kolstybbsovalerna.

 

1939

Aj, aj, aj! Storfavoriten på 100 meter, MAI:s Lennart Strandberg får krampkänning i finalen och linkar in som sexa. Och tre man skär mållinjen oskiljaktigt! Det beordras omlopp och så fördelar sig medaljerna att Strandbergs klubbkamrat, Lennart Lindgren, tar guldet, Gösta Klemming silver och Henning Nilsson brons.

 

1938

Kurt Lundkvist hade året innan vunnit höjdhoppet i utklassningsstil och på ny svensk rekordhöjd, 1.98. Nu blev inte resan alls lika lätt. Både Kurt och hårdaste konkurrenten, Åke Ödmark, klarade 1.96, men Kurt försvarade titeln.

Prestationerna gav hopp inför de stundande EM-tävlingarna i Paris, där man skulle få en hård nöt att knäcka i regerande mästaren och innehavaren av Europarekordet, Kalevi Kotkas från Finland.

Kotkas hade den mindre vanliga kombinationen höjdhopp och diskus på menyn. Men i båda grenarna fick han se svenskar närmast före sig. Lundkvist vann guldet i höjd och ”Kinna” Berg tog bronset i diskus.

 

1936

Det hade inte regnat medaljer över Sverige vid OS i Berlin en knapp månad före SM-tävlingarna. Två brons hade man kommit hem med. Henry Jonsson (Kälarne) på 5000 meter medan Malmös Fred Warngård i en yster släggdans frejdigt hade utmanat de tyska favoriterna.

Visst vann de båda sina SM-tecken samma år. Kälarne tog guldet på 1500 meter medan Warngård noterade mästerskapsrekord, trots att han kastade nästan tre meter kortare än vid OS.

 

1935

Året innan hade han blivit Europamästare – Sveriges allra förste - och samma år dessutom noterat världsrekord i diskus. Harold (jo, han hette Harold!) Andersson fick dock stenhård konkurrens vid SM 1935.

Trots världsresultatet och mästerskapsrekordet 50.70 blev marginalen till tvåan Gunnar ”Kinna” Bergh bara 36 centimeter. Fast ”Kinna” fick också sitt mästerskapsrekord: i kula.

 

1934

Han vann hela åtta guld på 10 000 meter under karriären. 1934 var det mest glansfulla. Hela 43 man kom till start och man fick ställa upp i tredubbla led.

I ett tidigt skede av loppet utkristalliserades en tätkvartett, men efter 7600 meter tackade Jean-Gunnar Lindgren för sig. Han sprintade ifrån övriga sällskapet och var vid målgången dryga 18 sekunder före tvåan och noterade tiden 31:18.4. 

 

1933

Eric ”Spänst” Svensson från Falkenberg var suverän på trestegsbanan. Vid OS i Los Angeles året innan hade han varit den ende som kunde utmana de skickliga japanerna. Den gången blev det silver och svenskt rekord, 15.32.

Nu gladde han publiken med magnifik hoppning – segerresultatet 15.18 var det näst längsta hoppet i världen under 1933.

 

1932 - Kvinnor

Vi kan inte underlåta att ta med 1932 i dubbel upplaga – och kronologin vänds när vi en andra gång går tillbaka till detta år.

Vid denna tid var Stora SM enbart för män och kampen om de kvinnliga mästerskapstecknen avgjordes separat, oftast i någon landsortsstad. Men just 1932 gick faktiskt såväl manliga som kvinnliga SM på Stadion. Kvinnorna tävlade veckan före männen.

Sveriges första kvinnliga OS-medaljör i friidrott var Ruth Svedberg. I diskus var hon bronsmedaljör i Amsterdam 1928 – två dagar senare blev det samma valör också för Inga Gentzel på 800 meter. Och naturligtvis stod Ruth som mästarinna i specialgrenen. Att hon var den svenska kvinnliga idrottens stora pionjär vittnar hennes gedigna meritlista om. Inte mindre än 22 SM-tecken kompletterade med 14 silver och 7 brons erövrade hon under perioden 1929-1949.

 

1932

Pelle Pihl skulle inte ha en chans på 800 meter. Året före hade överraskande Birger Kraft från Mode besegrats i spurten av göteborgaren Karl-Gustafs Björk och i ivern att återta sin förlorade mästartron från 1929 och 1930, lade Kraft all fokus på göteborgaren. Då passade Pihl på att smita förbi och ta sitt enda individuella SM-guld.

Ett par år senare ingick Pihl i den legendariska stafettkvartett på 4x400 meter, som avgjorde den formidabelt spännande landskampen mot Tyskland på Stadion och som senare samma år vann bronset vid EM i Turin. Efter en brokig bana, där Pihl bland annat var styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundet, blev det så många strikes & spares på bowlingbanor att han erövrade medaljer i alla valörer vid VM i Tyskland 1955!.

 

1931

Det andra av fem raka guld för kulstötaren Samuel ”Sam” Norrby. Sviten inleddes 1930.. Parallellt med denna serie av idrottsliga framgångar fullbordade han sina teologistudier och prästvigdes 1935. 

Jodå, han var med både i den historiska segerkampen mot Tyskland 1934 och EM senare samma år. Vid EM-tävlingarna belade han fjärdeplatsen efter att i hög grad varit med kampen om medaljerna – det fattades bara 9 centimeter upp till guldet.

 

1930

Han blev mästare – men lite i skymundan. Det var lagtävling på 10000 meter och Örebroklubben Start mönstrade ett mycket jämnt lag, som i kraft av placeringarna 6, 7 och 8 hemförde lagtiteln. Sjuan kom att figurera i pressen i decennier framåt.

De idrottsliga framgångarna utökades med SM-titlar i terräng, men mörka moln kom att följa i Olle Möllers spår. I slutet av 1930-talet begicks ett mord på en ung flicka i Stockholm. Gerd-fallet blev mycket uppmärksammat, inte minst genom att en elitidrottare, mot sitt nekande, dömdes.

I mitten 1950-talet figurerade Olle Möllers namn i en annan mordutredning, där han dock friades. Men så kom Rut Lind-fallet i Fjugesta 1959 – och för andra gången dömdes Möller till lång frihetsberövning och åter var det en dom som grundades enbart på indicier. 

 

1929

Visst var det Eric Wennströms år. Westermalmslöparen visade ett klipp över häckarna som ingen annan i världen tidigare gjort. SM-guldet på korta häcken lekte han hem med sju tiondelars marginal till tvåan. Tiden, 14.9, var blott tre tiondelar från världsrekordet.

Det fanns mer i kroppen. Bara en vecka efter SM var det åter dags för ett framträdande på Stadions kolstybb. Nu blev det en formidabel fullträff som slog världen med häpnad: 14.4 och världsrekordet på kort häck – såväl 110 meter som 120 yards – var i svensk ägo.

 

1928

Han kastade en sommar – ja, det kan man nästan säga om dalmasen Erik ”Målarn” Lundqvist. Visserligen hade han som blott nittonåring snuddat vid en plats bland de tio främsta i världen redan året innan. Men vad som hände under de två sommarmånaderna juli och augusti 1928 är minnesvärt.

Han vann den svenska OS-uttagningen på Stadion med bred marginal, utklassade silvermannen från 1924, Gunnar Lindström, med fem meter. Inför OS i Amsterdam intog han andraplatsen i världslistan efter den finske världsrekordhållaren Eino Penttilä.

Men Penttilä var inte i bästa skick vid OS – en fotskada hämmade - och ”Målarn” vann guld med sitt första kast. Innan augusti månad var till ända hann han, just på Stadion, bli förste man över 70 meter och en dryg vecka senare vinna SM-tecknet. 

 

1927

Olle Hallberg från jämtländska Castor hade vunnit längdhoppet såväl 1925 som 1926. Nu bjöd han på en riktig fullträff: 7.47 innebar svenskt rekord – en förbättring av Kalmar-Peterssons tidigare rekord med 8 centimeter och ett resultat som blott en europé och fyra amerikaner förmådde överträffa under hela året.

 

1926

Stockholmsklubben Linnéa hade stora framgångar. Gunnar Fosselius fick med sig medaljer av alla valörer på sprintdistanserna. Guldet kom på 400 meter och där stod glädjen högt i tak för Gunnars tvillingbror, Gösta, blev bronsmedaljör.

Dessutom var det första gången i SM-historien som alla tre medaljörerna noterades för tider under 50 sekunder.

 

1925

Sten-Pelle Pettersson var SM-tävlingarnas gigant. Häckspecialisten nöjde sig inte med att vinna båda häckloppen – utan han gav sprinters en lektion genom att spränga målsnöret först på såväl 100 som 200 meter.

Hans framfart på kolstybben detta år gav sådant eko, att han belönades med Svenska Dagbladets guldmedalj och således blev den allra första att mottaga denna hedersbevisning. Sten-Pelle kom senare att sitta i guldmedaljnämnden i nästan en kvartssekel.

 

1924

Järvas Nisse Engdahl lyckas med konststycket att för tredje året i rad vinna alla tre sprintdistanserna vid SM. Karriären kom att innefatta hela 16 SM-guld! 

Redan 1918 hade han blivit förste svensk att springa 400 meter under 50 sekunder och nu krönte han SM-tävlingarna med att vinna distansen på nytt svenskt rekord: 48.2.

 

1923

Den flygande folkskolläraren, Edvin Wide, vinner överlägset 5000-metersloppet och förbättrar John Zanders mästerskapsrekord med 14 sekunder. Med tiden 14.44,1 utklassar han segraren från de tre närmast föregående åren, Erik Backman, med 20 sekunder och densammes svenska rekord med 7 sekunder!

Wides mästerskapsrekord kom att stå sig i tio år – men han själv sänkte den svenska rekordtiden redan 1925. Fem gånger stod han också på olympisk prispall – dock inget guld, det var ju under epoken Nurmi! Blott två gånger i karriären prövade han 10000 meter på bana – och det gav olympiskt silver 1924 respektive brons 1928!

 

1922

I SMs sista gren skulle det avgöras. Vilken klubb skulle vinna standaret? Kronoberg och Hellas delade ledningen med 23 poäng – man räknade 3-2-1 poäng för de tre främsta platserna i varje gren.

Sista grenen var slägga, där Örgryte hade säkra medaljaspiranten Robert Ohlsson, som infriade förväntningarna och tog silvret. Men det behövdes ytterligare en poäng. Och ser man på, 42-årige veteranen Eric Lemming lyckades knipa bronset – och det var precis den poäng, som ÖIS behövde för att säkra skynket!

Det var för övrigt Lemmings 57:e SM-medalj under hans närmare kvartssekel långa karriär, som också kom att inrymma fyra guld och tre brons vid olympiska spel!

 

1921

Bertil Jansson från Örebro SK, 1920-talets dominant i kulringen, hemförde ett av sina 15 SM-guld.

Man tävlade fortfarande sammanlagt, vilket innebar att man stötte både med höger och vänster hand varefter man lade ihop de längsta stötarna med respektive hand. Jansson noterade svenskt rekord: 27.32!

 

1920

SM gick sent det året (först i mitten av september) och OS i Antwerpen hade bjudit på måttliga framgångar – man hade ju blivit bortskämda i Stockholm under solskensolympiaden. Nu blev det bara ett guld och tre silver men å andra sidan hela tio brons.

Guldet hade erövrats av längdhopparen William Petersson (senare Björneman) och han svarade vid SM helt upp till förväntningarna och noterades för sin tredje raka SM-titel. 

 

1918

IF Göta från Karlstad firade stora framgångar med bl a fem mästerskapstecken, vilket fick Torsten Tegnér att i Idrottsbladet likt Pindaros bringa värmlänningarna sin lyriska hyllning:

….til Borgström solstadens solros, smärt, späd, den unge Bruno Söderströms dubbelgångare, som med lätta rörelser flyttade den tunga kulan – andens seger över materien – till Högström, solstadens solbrynte son, som på armarna hissade upp sin smidigt välvuxna kropp över stavhoppsribban – till Lind, solstadens knubbiga solros, som gick i släggdansen med godlynt vadstinn gubbakraft..

 

1917

John Zander hade blott två veckor före SM noterat världsrekord på 1500 meter. Det var vid Stockholms DM, som avgjordes på Stadion.

Han blev givetvis det stora namnet på SM-tävlingarna där han svarade för en ny uppvisning då han hemförde titeln på specialdistansen med tiden 3.57,6, vilket gav en marginal av över åtta sekunder till tvåan.

 

1912

”Topsy” Lindblom och Eric Lemming kom tillbaka till Stadion och skördade nya lagrar i tresteg respektive spjut. Men föreställningen stals av stavhopparen Bertil Uggla som svingade sig över nya svenska rekordhöjden 3.82.

Uggla hade erövrat en märklig bronsmedalj vid OS. Amerikanen Harry Babcock vann och silvret delades mellan hans båda landsmän Nelson och Wright – och så gjorde man fadäsen att ge tre man - Uggla, kanadensaren Happeny och amerikanen Murphy - delad tredjeplats och därmed brons…

Nåja, Uggla visade internationell klass även senare och blev ånyo olympisk bronsmedaljör i Paris tolv år senare… i modern femkamp – för att ytterligare tio år senare erövra EM-medalj i la...i fäktning! Han blev alltså internationell medaljör i tre olika idrotter.

Mest känd för eftervärlden blev han nog som friskvårdsapostel och ledare av radions morgongymnastik på 1930-talet.